Har du någonsin lidit av second-glove-syndrom?
Den där känslan av hurra! när du har stickat färdigt den första handsken, som försvinner snabbt när du börjar med den andra?
Detta är en extrem svans av second-glove-syndrom, de med en känslig känslighet kanske vill sluta läsa här…..
Tidigare grävde jag runt i min WIP-låda (ja, den behöver en låda...som jag har sagt tidigare, Jag är INTE en fulländare...! ) när jag hittade ett par handskar som jag började sticka i september 2016…..!
En av dem vackert avslutad, bara ändarna behöver vävas in. Den andra en förkrånglad, fingerlös skapelse som hade lurat i över 4 ÅR och väntat på att jag skulle avsluta den!
Kanske är 2021 hans år? Kanske är det inte .... Jag ska vara säker på att meddela dig.
Det är inte så att jag verkligen hade en ursäkt, jag har stickat vantar mycket nyligen, jag stickade ett par konvertibla till min pappa i julklapp och stickade även ett par till min andra halva.
Jag har också precis börjat sticka dessa mycket pyttesmå handskar till min dotter...måste bara hoppas att det andra handskesyndromet inte slår till igen!
Även om det slår till är jag inte säker på att de någonsin kommer att slitas...hon VÄGRAR att bära handskar, även om hennes händer är iskalla! Jag tänkte att några handskar som hade hennes fingrar fria att pilla på med saker kanske skulle fungera bättre.
Vår rättegång i går kväll gick dock inte bra, den stängdes av igen inom några sekunder. Måste bara sticka handske två och sedan hitta lite gaffer-tejp för att hålla dem på henne!
Så hur är det med dig? – är du en serie projektavslutare? eller som jag, slutar du med att lämna saker halvfärdiga?
Vilket är det värsta fallet av second-glove syndrom (eller strumpa!) som du någonsin har haft??
TTFN!
